och sen dess var det en lögn
Aldrig har jag så ärligt och rakt ut gett mitt hjärta utan löften eller baktankar. Aldrig har självupptagna, tvivlande jag trott på något, någon, så lätt. En dröm i mitt huvud som blev hela min värld. Varje gång full av förhoppningar, förväntningar, nyfikenhet och önskan. En favorit, högt älskad som bara skulle växa och bli större med tiden. Den trevliga och charmiga killen som alla vill vara nära. Aldrig har jag varit så trygg, som att hitta hem...
Men nu, så uppriven och härjad över orättvisan. Vill ena sekunden falla ihop och frysa till is tillsammans med marken under mig, och i andra höja krigsyxan inombords. Innan var det jag som var rädd att inte räcka till, helt förgäves. Jag är bättre än jag någonsin varit. Och med det tänker jag förlåta.
Förlåta är fint och jag kommer komma över det. Men att bli så innerligt besviken tär på en.
Tanken på att om ett år eller två kommer det här va över kan inte infinna sig. Jag kommer aldrig vara redo att ge upp honom. Jag har aldrig känt så mycket som när jag är med Calle.
