Mitt revir
Kom på mig själv ikväll. Nu när sista flyttkartongerna snart är packade och jag flyttar härifrån. Att det här stället, jag sittandes på mitt fönsterbräde har betytt mer för mig än vad jag själv har förstått. Är en aning sentimental... Men på riktigt, här har jag suttit och gråtit ögonen ur mig första gången jag fick mitt hjärta krossat, när jag har haft fjärilar i magen, hopp om framtiden och drömt. Suttit och tjuvlyssnat på människor nere på gatan, kollat på stjärnorna, tänkt, bråkat med någon i telefonen, lyssnat på musik och inte minst skrivit säkert hälften av den här bloggen.
Det här fönstret har varit mitt sen jag var 11 år. Här har jag växt upp och blivit tonåring. Försökt hitta mig själv.
Men det fina med den här platsen just nu är att jag kom på ikväll att det var väldigt längesen jag satt här. Vilket i min värld betyder att jag mår bättre. Jag behöver inte krypa upp i mitt hörn lika ofta längre. Jag har mycket att tacka för det. Men också en mer stabil hormonbalans... Oavsett så för det här fönstret mycket minnen med sig. Det känns som att vända blad. Sitter här och skriver för sista gången. Hejdå lillalinda
