lindaasoderberg

Aldrig har jag så ärligt och rakt ut gett mitt hjärta utan löften eller baktankar. Aldrig har självupptagna, tvivlande jag trott på något, någon, så lätt. En dröm i mitt huvud som blev hela min värld. Varje gång full av förhoppningar, förväntningar, nyfikenhet och önskan. En favorit, högt älskad som bara skulle växa och bli större med tiden. Den trevliga och charmiga killen som alla vill vara nära. Aldrig har jag varit så trygg, som att hitta hem...

Men nu, så uppriven och härjad över orättvisan. Vill ena sekunden falla ihop och frysa till is tillsammans med marken under mig, och i andra höja krigsyxan inombords. Innan var det jag som var rädd att inte räcka till, helt förgäves. Jag är bättre än jag någonsin varit. Och med det tänker jag förlåta.

Förlåta är fint och jag kommer komma över det. Men att bli så innerligt besviken tär på en.
Tanken på att om ett år eller två kommer det här va över kan inte infinna sig. Jag kommer aldrig vara redo att ge upp honom. Jag har aldrig känt så mycket som när jag är med Calle.

"Så träffar man någon som har älskat högt och mycket precis innan han träffade dig och så bubblar tviveln, den förbjudna svartsjukan och förtvivlan över. Han kommer aldrig kunna älska mig lika mycket som han älskade henne.

"Hur kan man älska någon som har älskat någon förut?" sjöng Melissa Horn i en låt som jag har hört tio tusen gånger sen den kom.

Och nu finns det säkert de mer självsäkra, äldre, mognare människorna därute som inte kan relatera till detta men jag skiter i dem för det här handlar om alla som blir rädda och tvivlar när man stöter på sitt livs stora kärlek och han redan har varit med sitt livs stora kärlek.

Jag träffade en kille en gång som jag tyckte väldigt mycket om. Så fick jag höra om hans ex och hon verkade vara fantastisk. Allt det jag inte var - hennes skämt var roligare, hon var mer klipsk, hans vänner avgudade henne, självklart var hon mycket snyggare. Framför allt hade hon känt honom i flera år och kunde honom tusen gånger bättre än vad jag gjorde. Hon kände till hans rörelser, dofter och smaker. Med en blick kunde hon avgöra hans mående och hon kände till alla hans hemligheter, så som det är efter att man har varit med någon i flera år. Vad är väl en förälskelse att jämföra med det? Alltsammans gjorde mig hjärtekrossad. Jag trodde inte att jag hade en chans.

Så en dag fick jag äntligen träffa den här underbara unga kvinnan, som var vacker som en dag. Jag fick se de två tillsammans och då såg jag det jag inte hade sett innan, hur de kunde varandra utan och innan men hur kärleken hade runnit ut. Där fanns en stor respekt, förståelse, värme och visst älskade de varandra så högt, men de var inte kära för den tiden var förbi dem. Det är anledningen till varför han gick hem med mig om nätterna och inte med henne, för att jag var hans förälskelse och hon var någon han älskade högt men inte var kär i längre.

Såhär i efterhand brukar jag tänka att alla gamla kärlekar är som hon. Högt älskade, men inte längre just en kärlek. För det är jag."